Syskon.. Såg filmen Allt för min syster igår och insåg hur mkt syskonen betyder. Danne har alltid varit en förebild för mig. Hur han alltid lyckas, vilken vilja han har, hur han kan vara så stark, hur han alltid kan vara så omtänksam, hur han alltid kan vara så ärlig.. Ja listan kan göras lång..

Att vara en sladdis har inte alltid varit lätt. 15 år yngre än syrran och 13 år yngre än Danne.
När jag skulle komma till världen blev Danne inte överlycklig till en början men efter ett tag kläckte han ur sig en mening till morsan- "Blir det en tjej ska hon heta Ida och blir det en kille ska han fan inte få låna min cross".
Men sen ändrade nog han uppfattning, för det var han som drog runt mig dyngnet runt i vagnen, vart han än skulle hängde jag med. Jag kände varenda kompis han hade, när han var barnvakt blev man uppdragen mitt i natten för så skulle han på efterfest, så de va bara haka på. Och ne jag var inte gammal, max 4-5 år..

Sen drog syrran iväg på äventyr världen runt, och det dröjde inte länge förrän Danne hakade på. Dom skulle bara vara borta ett tag.. Det taget blev 10 år.. Vi träffades inte ofta, kunde gå flera månader innan vi pratades vid.. Man hade tur om dom kom hem på jul. Annars stog dom i Tyskland och sålde tomtemössor och blev jagad av polisen.. Tur jag inte var så gammal så jag förstod hur länge dom egentligen var borta.. På nåt sätt har jag känt en viss avundsjuka till dom. Att dom alltid hade varandra, reste runt och delade livet med varandra..

Men sen kom stunden då det var fördigrest för dom och hamnade på Gotland. Öppnade butiker och jag visste att NU är dom äntligen tillbaka i Sverige! Äntligen kunde jag hälsa på dom, jag kunde ringa när jag ville och prata- med MINA syskon!
Sen dess har Gotland varit ett självklart ställe att spendera sommrarna på!

När Danne berättade att han hade sökt till Robinson hade jag inte en tanke på att han INTE skulle komma med. Det var ju självklart, han är ju en Robinson ut i fingertopparna. Så när han berättade att han kom med så blev jag inte förvånad. Om jag var orolig när han var borta? Nej, Danne äter sand om det skulle vara så, han ger gärnet i allt, ger fan aldrig upp har har vinnarskallen ingen kan förstå!

Nu när Danne helt plötsligt blivit "Robinson-Danne" av svenska folket och gör så fruktansvärt bra ifrån sig så kunde jag inte varit mer stolt! Så fort jag ser han på tvn eller i tidningarna blir jag tårögd och inser- FAN VAD JÄVLA BRA DU ÄR OCH FAN VAD JÄVLA GLAD JAG ÄR ATT DU ÄR DU!! Kör hårt!

Älskar er! /Ida